Bron mellan Pargas och S:t Karins fyllde för ett tag sedan sina modiga femtio år. Till skillnad från oss vanliga dödliga, betyder detta att Rävsunds bro börjar komma till sin vägs ände. Brons skick är redan nu oroväckande och myndigheterna följer noga med eventuella förändringar i läget. Skärgårdsvägens livliga trafik och de allt tyngre fordonskombinationerna tär nämligen ständigt på brokonstruktionerna.

Pargasborna har vant sig vid att bron bär oss till och från våra studie- och arbetsplatser på andra sidan sundet men stunden då detta tar ett slut kan ligga närmare än vi tror.

NTM-centralen har planerat redo för det fallet att bron inte längre kan trafikeras. Man har tänkt lägga en tillfällig, troligen enfilig, pontonbro över sundet. Även denna lösning låter sig ändå inte förverkligas i en hast. I ett absolut nödläge kommer trafiken att dirigeras med färja från Nagu till Rimito och därifrån vidare mot Åbo.

Förutom olägenheterna för persontrafiken kommer även ett kortare avbrott i leveranserna från Pargas kalkbaserade industri att få negativa följder för en stor del av näringslivet i regionen. I praktiken är hela sydvästra Finlands byggsektor beroende av produkter från dagbrottet i Pargas.

Man har på senare tid lyft fram utvecklingsbehovet av Skärgårdsvägen, vilket jag tycker är bra, men i stället för att diskutera en möjlig fast vägförbindelse till Nagu vore det ännu viktigare att uppmärksamma behovet av en ny bro över Rävsundet.

Jag för min del anser att förnyandet av vår broförbindelse till fastlandet borde bli ett av Egentliga Finlands viktigaste trafikprojekt under de närmaste åren.

 

Publicerad i Turun Sanomat 18.11.2014 och Åbo Underrättelser 20.11.2014